Uppsala, Sweden: So good was Elvis Costello concert

Så bra var Elvis Costellos konsert

Norrtelje Tidning: 5th October 2014

Musikanten, låtskrivaren och scenpersonligheten Elvis Costello är på soloturné. Inför en andäktig publik visar han NT:s recensent vilken mästare han är.

Kärlek och förlust. Det är temat för kvällen när Elvis Costello håller konsert för ett fullsatt hus i Uppsala Konst & Kongress på lördagskvällen. Det är en mogen man, stiligt klädd i gråblå kostym, eleganta boots och högklassig Panama-hatt. Han fyllde 60 år för några veckor sedan och många i publiken är i samma ålder. Det är en kunnig publik som sjunger med och körar under konserten.

Redan från start går Costello för fullt. Han har en kraft och närvaro i både sång och gitarrspel som är fängslande. Under hela två och en halv timme forsar det musik ur Elvis Costello, låt efter låt. Under hela den tiden känns han spelglädje och passion för musiken, och det är förunderligt att han orkar så mycket både fysiskt och känslomässigt.?Han är också generös nog att flera gånger bjuda in förbandet Larkin Poe att spela med honom. Det svängar bra i någon låt, men sedan hänger inte de amerikanska systrarna med, trots att Costello på ett faderligt sätt försöker guida dem rätt.

Så konserten är bäst när han verkligen är solo, som i ”Watching the Detectives”. Där går han loss på en halvakustisk gitarr och verkar själv bli uppslukad av musiken. Det är avancerat, förfinat och med en makalös känsla och begåvning. I ”Come the meantimes” bevisar han också sig som musikant. ”She” är en av publikens favoriter, även här tystnar de spontana applåderna och jublet snabbt på ett städat sätt.

Costello har en fantastisk närhet i rösten som kan variera mellan att vara mjuk och mörk eller tryckande rockig. Tonsäkerheten är imponerande, med oktavbyten och fraseringar. Han verkar snudd på outtröttlig i sin energi på scenen, och det är bara under de sista låtarna som man kan skönja en liten heshet i rösten.

Han är också en mycket bra berättare. Ibland bubblar kvickheter ur honom, ibland kommer en allvarlig anekdot ur hans liv. Det blir också en längre sekvens där han sätter sig ner, lägger benen i kors, håller gitarren i famnen och blir en mysfarbror som pratar om familjen hemma i New York. När Elvis Costello spelar ”Walking my baby back home” (Sakta vi gå genom stan) blir det hela så sympatiskt som om vi hade gått tillsammans en sommarnatt genom stan.

Han har överlag en känslighet och en förmåga att nästan omärkligt förflyttar sig mellan olika uttryck. Både i sång och spel glider han ofta mellan intensiv styrka till känslig mjukhet och tillbaka igen. Det kan tyckas som små nyanser, men som ger stor effekt. Det hela är så förfinat, genomarbetat och skickligt gjort som bara en mästare kan göra.

---------------------------------------------------------------------------------------

Uppsala, Sweden: So good was Elvis Costello concert

Musician , songwriter and stage personality Elvis Costello is on a solo tour. Facing a devout audience , he shows NT critic which champion he is .

Love and loss. That's the theme for the evening when Elvis Costello holds concert for a packed house in Uppsala Art & Congress on Saturday night. It is a mature man, stylish wearing a gray-blue suit, stylish boots and high quality Panama hat. He turned 60 a few weeks ago and many in the audience are the same age. There is a knowledgeable audience singing along and choir during the concert .

Right from the start, Costello goes full swing. He has a power and presence in both singing and guitar playing that is captivating. Throughout the two and a half hours the rapids music from Elvis Costello, song after song . Throughout that time, he feels joy and passion for music, and it's amazing that he can so much both physically and emotionally. He is also generous enough to repeatedly invite dressing Larkin Poe to play with him. It turns good in any song, but then can not keep the American sisters with, although Costello in a fatherly way, trying to guide them right.

So the concert is best when he is really solo, as in "Watching the Detectives." There he goes off on an archtop guitar and seems himself to be swallowed up by the music. It is sophisticated, refined and with an incomparable feeling and talent. In "Come The Mean Times" proves he is as a musician. " She" is one of the crowd favorites, again silenced the spontaneous applause and cheers quickly gracefully.

Costello has a great proximity of the voice which can vary between being soft and dark or oppressive trashy. The digital resolution unit is impressive, with the octave changes and phrasing. He seems verging on tireless in his energy on stage, and it is only during the last songs that one can discern a slight hoarseness of voice.

He is also a very good storyteller. Sometimes bubbles witticisms from him, sometimes a serious anecdote from his life. There is also an extended sequence where he sits down, legs crossed, holding the guitar in his arms and becomes a mysfarbror talking about the family home in New York. When Elvis Costello playing "Walking My Baby Back Home" ( Slowly we walk through town) it all becomes so sympathetic that we had gone through together a summer town.

He generally has a sensitivity and an ability to almost seamlessly move between different expressions. Both the song and the game he often slips between intense strength to the delicate softness and back again. It may seem like small nuances, but make a big impact. The whole thing is so refined , elaborated and cleverly done that only a master can do.