Elvis Costello Malmo Konserthus

Sydsvenskan: Håkan Engström: 28th September 2014.

Elvis Costello spelade ut hela sitt register

När publiken strömmar sin musik för en spottstyver, och därför turnerandet blivit de flesta artisters primära inkomstkälla, ser många till att maximera sina intäkter genom att låta medmusikerna stanna hemma. Oftast är det en lågbudgetlösning, och det märks – även så kallade singer-songwriters behöver backning och bistånd från andra för att poängen med låtarna ska komma fram. Som ensam attraktion blir många av dessa artister rätt enahanda.

Elvis Costello är annorlunda, och det handlar inte bara om hans mångsidighet och den inlevelse han nästan alltid investerar i sina framföranden. Framför allt faller det tillbaka på låtarna som sådana, om det gedigna hantverket. Han skriver riktiga sånger, kastar inte bara ut luftmadrasser som ska hålla hans Viktiga Lyrik flytande. Melodierna är nästan genomgående starka och demonstrerar gång på gång Costellos påhittighet, men lika väsentligt är hur han bygger sina låtar harmoniskt och hur han ser till att skapa sin variation i själva kompositionen. Sound, klanglek och produktion kan förstärka alltihop, men faktiskt också motverka syftet.

Därför är det en sådan fröjd att möta enmansorkestern Costello. Låtstrukturer blottas, och visar sig ofta vara mer raffinerad än vad som framgått i inspelningarna som ibland är lite plottriga och överarbetade. Man upptäcker nya saker som varit dolda.

Under drygt två timmar i Konserthuset drog han igenom nära 30 av sina låtar, kompletterade med lånegods från alla från Nat King Cole och Arthur Alexander till Neil Young. Jodå: han inledde sin "Town Cryer" med en försvinnande kort snutt av Youngs "Love In Mind", kanske för att demonstrera att också hans låtar ibland är rätt ordinära: Neil Young har gått den här vägen tusen gånger, och ofta bättre.

Men exemplen på de briljant utformade poplåtarna var fler. "Church Underground", från 2010 års "National Ransom", var aldrig så här kristallklar i studioversion. Sättet som han byggt upp "Poor Napoleon" är grymt snillrikt, och med sin avvägda vokala attack såg han till att varje liten variation fick avsedd effekt och tog låten vidare till nästa steg. Och så hade vi "Veronica" – skriven med hjälp av Paul McCartney, möjligen i en sorts inbördes smarthetstävlan – med temposkiftningar och modulationer en masse.

Costello gick ut lite forcerat med den sällan spelade "Jack of All Parades", men hittade snart ett tonläge som funkade i den snudd på utsålda lokalen. Mellansnackens anekdoter och rappa kommentarer var roande och fantastiska om vartannat. Det enda som inte riktigt funkade var hans nya låda med effektboxar, som han försökte bli vän med när han loopade sin elgitarr. Det blev grötigt.

Men han sjöng ypperligt nästan kvällen igenom: från viskningar till soultonade falsettjut, från skönsång till bitsk attack; rösten lät uppsluppen och uppgiven om vartannat, allt efter vad låtarna krävde. Vibratot har han tacknämligt tonat ner.

Fler höjdpunkter? "Shipbuilding", enda låten vid pianot. "Stations of the Cross", en av dessa som aldrig riktigt sjunkit in i det allmänna medvetandet. "Oliver's Army", den svårstoppade.?

Samt, till slut, hans evergreen "Alison" som en lång stund fick lida för sångarens önskan att förnya rytmen och melodin. Men så utmanade han istället sig själv genom att lämna micken och sjunga rätt ut över scenkanten. Inför en knäpptyst lyssnande publik som tog in varje andetag och nyans sjöng han andäktigt vackert och lät mycket mycket sorgsen.

---------------------------------------------------------------------------------

Elvis Costello Played His Entire Registry  

When the audience streams their music for a pittance, and therefore touring become most artists' primary source of income, many look to maximize their revenue by letting fellow musicians stay home. Usually it is a low-cost solution, and it shows - also known as singer-songwriters need backing and assistance from others to the point of the songs will come up. That alone will draw many of these artists right grind.

Elvis Costello is different, and it's not just about his versatility and the empathy he almost always invest in their performances. In particular, it falls back to the songs as such, if the superb craftsmanship. He writes real songs, not just throwing out air mattresses to keep his important poetry flowing. The melodies are almost consistently strong and demonstrates time and again Costello's ingenuity, but equally important is how he builds his songs harmoniously and how he is looking to create its variation in the actual composition. Sound, klanglek and production may amplify everything, but actually counterproductive.

Therefore, it is such a delight to meet one man band Costello. Song structures are exposed, and often prove to be more refined than what is seen in the recordings which sometimes is a bit cluttered and overworked. You discover new things that have been hidden.

In just over two hours in the concert hall, he pulled through nearly 30 of his songs, complemented by loans from all goods from Nat King Cole and Arthur Alexander to Neil Young. Oh yes: he began his "Town Cryer" with a vanishingly short snippet of Young's "Love In Mind", perhaps to demonstrate that even his songs sometimes ordinary right: Neil Young has gone down this road a thousand times, and often better.

But the examples of brilliant pop song designed area was more. "Church Underground", from 2010's "National Ransom," was never like this crystal clear in the studio version. The way he built up "Poor Napoleon" is ingeniously cruel, and with its balanced vocal attack, he saw that every slight variation had the intended effect and took the song to the next step. And so we had the "Veronica" - written by Paul McCartney, possibly in a kind of mutual smart safety contest - with tempo shifts and modulations en masse.

Costello went out a little rushed with the rarely played "Jack of All Parades," but soon found a tone that worked in the verge of sold-out venue. Mellansnackens anecdotes and snappy comments were amusing and amazing turns. The only thing that really worked was his new box of effects boxes, which he tried to make friends with when he looped his electric guitar. It was thickly.

But he sang superbly almost through the evening: from whispers to soul tinted falsettjut, from singing to fierce attack; voice sounded hilarious and dejected about every other field, to the songs demanded. Vibrato is, he has commendably toned down.

Other highlights? "Shipbuilding", the only song on the piano. "Stations of the Cross", one of those who never really sunk into the public consciousness. "Oliver's Army", the hard stop.

And, finally, his evergreen "Alison" that for a long time suffered for the singer's desire to renew the rhythm and melody. But instead he challenged himself by leaving the mic and sing right out over the edge of the stage. Faced with a silent listening audience that took in every breath and nuance he devoutly sang beautifully and sounded very very sad.