Costello intensity impresses

GP: Johan Lindqvist . 29th September 2014

Singer/songwriter Elvis Costello Lorensbergsteatern, måndag Bäst: Sången, entusiasmen, berättelserna Sämst: Han spelade inte Little palaces.

Elvis Costello stormar in, ja faktiskt just stormar, in på scenen och kastar ur sig (Angels wanna wear my) Red shoes från 1977. I mörkrosa kavaj, tajta jeans och den sedvanliga hatten tar han sin självklara plats framför de sex uppställda gitarrerna.

Costello slår raskt ur sig spänstiga versioner av såväl Opportunity som Veronica och skickar en hälsning till Ron Sexsmith innan han gör en mjuk, enkel Everyday I write the book. Det är publikfrieri av den mer framfusiga sorten men samtidigt gjort med så mycket skärpa att det är omöjligt att skylla Elvis Costello för att ta den enkla vägen eller stryka medhårs.

Den här turnén, den här spelningen, presenteras som en kväll där Costello på egen hand ska spela låtar från hela sin karriär kryddade med hyllningar till sina musikaliska förebilder. Allt detta gör han, men där jag nog ändå förväntande mig en behaglig guidad tur vill jubilaren något annat. Fyllda sextio skulle Elvis Costello kunna unna sig att bli nostalgisk men det är som att han snarare möter oss mitt i steget.

Han tar sig sömlöst från en puttrig tolkning av Nat King Coles Walking my baby back home, via en loopad gitarr i Watching the detectives och vidare till pianot. Där ger han oss först en hänryckt Everybody's crying mercy och sedan en hudlös Shipbuildning.

Costello sjunger med en intensitet och attack som imponerar och berör. Han bänder fram vindlande, svindlande låtbyggen ur sina många olika gitarrer. Jo, jag kan tycka att uttrycket ibland blir en aning statiskt och att sångerna blir för snåriga för sitt eget bästa.

Men Elvis Costello är en mästare som vet att aldrig måla in sig själv i något hörn. Full koll som han har både sitt eget uttryck och sin alltmer detaljerade musikaliska karta. Få andra har sådan bredd i sin musikaliska gärning, men ändå med en konsekvent röst.

Costello knycker och knixar sig genom låtarna, berättar fina historier – jag hade gärna haft ännu mer av dem – och till slut hänger han på sig elgitarren och stöter syre in i den gamla teaterlokalen med nyskrivna The Last of year of my youth. Allra sist, Jimmie standing in the rain /Brother can you spare a dime som han gjorde hos Skavlan tidigare i veckan. Ett sista själfullt vrål ut över parketten och de stående ovationerna är välförtjänta.

----------------------------------------------------------------------------------

Costello intensity impresses

Singer / songwriter Elvis Costello Lorensbergsteatern , Monday Best: The song , the enthusiasm , the stories Worst: He did not play the Little Palaces

Elvis Costello storms into , well actually just storms onto the stage and blurts out the ( Angels wanna wear my) Red Shoes 1977 In dark pink jacket, tight jeans and the usual hat , he takes its natural place in front of the six established guitars .

Costello beats briskly from the bouncy versions of both Opportunity as Veronica and send a greeting to Ron Sexsmith before he makes a soft, simple Everyday I write the book . It's audience wooing of more pushy kind but done with so much clarity that it is impossible to blame Elvis Costello for taking the easy way out or emphasize the grain.

This tour, this show is presented as an evening where Costello on his own to play songs from his entire career spiced with tributes to his musical heroes . All this he does , but where I probably still expecting me a pleasant guided tour of the celebrated want something different. Filled sixty Elvis Costello would be able to treat themselves to wax nostalgic , but it's like he rather meet us in the middle of the step .

He takes itself seamlessly from a puttrig interpretation of Nat King Cole Walking my baby back home , via a looped guitar in Watching the Detectives and on to the piano. There, he first gives us a rapturous Everybody's crying mercy and then a skinless Ship Building.

Costello sings with an intensity and attack that impresses and concerns . He pry up the winding , dizzying låtbyggen from his many different guitars. Well, I would think that the word sometimes gets a little static , and that the songs are too convoluted for its own good .

But Elvis Costello is a master who knows never to paint himself into a corner . Full track as he has both its own expression and their increasingly detailed musical map . Few others have such a breadth of musical acts , yet with a consistent voice .

Costello twitches and knixar through songs , tells fine stories - I'd love to have even more of them - and in the end , he hangs on to the electric guitar and come oxygen into the old theater hall with newly written The Last Year of My Youth . Last of all , Jimmie Standing in the Rain / Brother can you spare a dime as he did at Skavlan earlier this week. A final soulful roar out of the stalls and the standing ovation is well deserved .